Här inne har det var ett väldigt tyst ett bra tag nu.. Vår fina Malka gick plötsligt bort och jag har väl mer eller mindre varit i chock sedan dess, eller är kanske fortfarande det egentligen. Förstår ingenting ännu, trots att det gått lite mer än 1 månad. Och ja.. trots att hon faktiskt var 13 år gammal och jag hade märkt att hon börjat bli äldre och tröttare så kom det ändå som en chock för mig, trodde nog aldrig att hon skulle dö någonsin.. Som tur är för hennes skull så gick allting väldigt fort, hon var precis som vanligt under hela dagen och på kvällen hade både hon och min mamma somnat tillsammans i soffan. Jag satt bredvid och höll just på att redigera ett videoklipp på henne som jag tänkte lägga upp på instagram. Från ingenstans reser hon sig upp och börjar kräkas, hon hoppade ner på golvet men kunde inte riktigt stå upp på benen så hon föll ihop och låg på sidan på golvet och andades jättetungt. Vi förstod direkt att det var något allvarligt med henne så vi åkte in akut till djursjukhuset. Min mamma erbjöd sig att stanna hemma med barnen medan jag och min bror skyndade iväg med henne.. Men Nickolaiy grät jättemycket och ville absolut följa med Malka till djursjukhuset. Trots chocken och stressen så var jag ju medveten om att Malka förmodligen inte skulle överleva natten, så jag tyckte det var väldigt viktigt att barnen faktiskt också fick vara med i detta ögonblick. Malka har ju varit en del av vår familj under hela barnens liv, så hur kan jag inte låta dem vara med henne när det blir så här? Genom vått och torrt liksom, det är det som är en familj i mina ögon.