Har ni någon gång tittat in i någons ögon och känt som att allting runtomkring bara försvann för en stund? Även om där kan finnas andra människor i samma rum så lägger man knappt märke till dem. Och om någon av de andra då skulle säga något så blir man nästan förvånad över att de faktiskt är där, trots att man egentligen visste om att de var det.. Det är en ganska så konstig känsla kan jag tala om. Men jag har fått den känslan nu under höstvintern! (vet knappt vad som är höst eller vinter längre eftersom det varit så varmt här nere 🙃) Jag känner knappt denna personen alltså, så att jag skulle känna mig så starkt dragen till honom var verkligen helt otippat. Trots att jag försöker ignorera känslan och bara fortsätta fokusera på allt det där som jag ska göra och borde göra och MÅSTE göra 🙆🏼‍♀️ så kan jag ändå inte riktigt styra vad jag drömmer om när jag sover.. med andra ord kommer han tillbaka till mig hela tiden haha. Riktigt knasig känsla (fast ganska mysig också), är nyfiken på om det är någon som känner igen sig i den känslan? Och isåfall hur tolkar ni den? 😊💭 Till något helt annat.. HUR MYSIGT är det inte att vi fick en vit jul trots allt?!? Alltså gissa om mina ungar blev överlyckliga igårmorse när vi upptäckte att marken och träden var täckta av snö! Vi har inte haft någon riktig snö alls här på hela denna vintern, så den dök verkligen upp med största tajming! ☃️ Och nu, julaftonsmorgon skiner solen från en klarblå himmel så all snö bara glittrar. Kunde knappt drömt om en vackrare jul! ❤️❄️